Vägen till ett bra liv med Hypotyreos typ 2

Undrar om jag kan konstatera nu att jag mår sämre varje gång jag höjer Levaxin dosen i ca 3 dagar. Det märkliga är att det tar ca en vecka egentligen innan kroppen normalt reagerar på den höjda dosen har jag läst. Är min kropp knasig? Det är i varje fall skönt att känna sig bättre igen. Jag har jobbat som en gnu de sista 4 dagarna och det börjar kännas idag, torsdag. Det får bli en vanlig kontorsdag hemma idag istället. Träna är helt uteslutit tyvärr, får ont i kroppens alla muskler direkt om jag rör på mig bara. Hälsenorna börjar bli väldigt inflammatoriska igen av att jag bara rör mig normalt:(…..Annars är allt toppen:)

Jag äter ju 50 ug Levaxin nu, funderar på om det kanske räcker för mig eller kanske tom skulle vara 25 och 50ug varannan dag. Eller, så mår jag sämre för att det snart är dags för den måntaliga tjejsmörjan. Dagen har kantats av värk och tunghet i kroppen. Den som lever får se helt enkelt…..Egentligen ska jag ju upp till 250-300ug, så det kanske bara är för liten dos än så länge också. Hur rörigt blev det nudå med alla funderingar.

Igår gick jag upp i dos 25 ug till. Följden verkar vara att må sådär idag. Jag har ju fått smak på att må bra, jag vill inte ha dippar. men, imorgon blir förhoppningsvis en bra dag igen. Jag tog ett 1 ug B12, det ska nog få fart på kroppen. Grabbarna har varit lite snuviga och L var hemma med mig idag. Mysigt att ha en liten buse hemma även om man måste jobba hela tiden. Jag la mig faktiskt en stund på efetrmiddagen men då var ju båda hemma och var tvugna och leka tafatt med hundarna. Så någon sömn blev det inte, men kroppen fick en liten ”rest”.

Dessutom har jag irriterat mig grymt på en vän, eller rättare sagt, som jag trodde var en vän. Hon springer tydligen runt pratar skit. Visserligen till en som jag inte känner så väl, men det blir ju pinsamt ändå när det inte är sant. Hon ville att jag skulle anställa henne, men på villkor som inte gick att uppfylla. Hon har dock jobbat en del per timma för mig när jag varit dålig. Typ följt med när jag behövt åka någonstans och liknande. Detta har jag betalt för, plus bjudit på fika och lunch på ett genröst sätt. Nu får man höra att hon ställt upp en massa (mot betalning då!!??) och att jag borde gjort det för henne. Jag hade gärna ställt upp, men inte på oegentliga sätt som är mot lagen. När jag sedan frågat om det är något hon är sur för, så har svaret varit nej. Vad är det för fega människor? Det är väl bättre att reda ut saker. Men, antagligen var det inte så att vi var så bra kompisar, utan snarare såg hon en chans att utnyttja mig. Tråkigt, men det drabbar sådana människor värst själva. Tjingeling!!!!!!!

Jag har inte behövt gnälla på flera dagar…Hihi..jag får göra om bloggen till en tjoho, tjohej blogg. Det riktigt spritter i benen av tacksamhet och energi över att må såååååååååå mycket bättre. Idag började jag med 25ug till Levaxin. Men, mår super sen jag tog  B12 sprutorna. Det kan i och för sig lika gärna bero på att Levaxinet börjat verka.  Jag äter ju mer eller mindre strikt LCHF kost också. Jag bryr mig inte om vad det är så länge jag mår så här bra. För att rannsaka situationen så har jag lite svårt att sova, vilket jag tror har samband med att jag tar kortisonet för sent på dagen. Glömmer ofta att ta den v lunch nu när jag mår bra. Känner sjukt mycket bättre till mods, humöret är på topp.

Trots att jag mådde skit större delen av gårdagen så känns allting mycket bättre. Igår var nog ett undantag, bestämmer vi. Konstigt att jag hade mått superbra i 2 dagar, tom sovit ganska bra, utan någon vidare hjärtklappning. Så, helt plötsligt under ett telefonsamtal så blev armar och ben som bly, och sen kom värmekänslan, yrseln och stickningarna och sköljde över mig. Tja, det var bara att lägga sig i sängen med laptopen och fortsätta jobba. Igår kväll hade mitt B12 kommit, så med en hamstersprutas hjälp satte jag nålen i benet och injecerade 1 ml B12. Få se om det piggar upp!!

Idag är allt okej igen, hade bara ont i bröstet några timmar runt lunch, förmodligen pga av en stressig förmiddag. Nu är allt bättre. Det känns viktigt att ta magnesium och B-vitamin 3 ggr om dagen, då funkar det bäst. Kan saker och ting funka så här i framtiden så är jag grymt nöjd. Nu kan jag ju jobb o ch leva ett liv, lite ont och lite värk här och var är ju en baggis=)

Helgen blev fortsatt bra, jobbiga kvällar men annars okej. Har väldigt ojämn hjärtrytm på kvällarna vilket ger obehagskänslor. Jag tycker dock att jag blivit piggare på dagarna de två sista dagarna. Behandlade faktiskt en häst igår. Blev helt genomsvettig och hade träningsvärk efter att bara ha burit in grejerna i bilen. Men, jag fick ju umgås med en underbar häst i 1,5 timma. En riktig goding, hoppas han blir riktigt bra. Kvällarna och nätterna är fortsatt jobbiga, kanske det beror predisolonet. Jag har hela tiden trott att det hade med Levaxinet att göra, men jag kan ju liksom inte somna heller så det kanske är kortisonet ändå.  Den här sjukdomen är en hel vetenskap att leva med, så det handlar om att ha koll på alla symptom och analysera, analysera och analysera. Jag skulle nog föredra en sjukdom som mer gick efter en mall hi,hi.

På  jobbfronten händer det massor, som vanligt. Det rullar på med tågets hastighet, jag försöker att ta det lugnt med blir liksom speedad med takten. Ta det lugnt är en ovanligt svag sida hos mig. Det är väl det som är vitsen med hela detta livet att jag ska lära mig det, och krävdes det lite Hypotyreos typ 2 för att jag skulle fatta, så fick det väl bli så.

Idag vaknar vi upp alla i familjen (min man och två barn) på ett hotellrum i Växjö. Det är det bästa att få vara tillsammans och göra saker. Igår var vi på ett äventyrsbad, kallt som satan, men barnen njöt. Tyvärr mådde jag kasst igår kväll, men hela dagen va rätt okej. Känns som medicinen inte räcker hela dagen tills kvällen riktigt. Eller så blir kroppen trött bara. Gårdagen var trevlig ändå. Vi ska på ett lekland idag och sedan fortsätta och mysa, håller tummarna för en toppen dag!! Förresten finns det två alternativ till som eventuellt kan väga in, om jag tar en öl verkar jag må sämre, och om jag inte äter regelbundet.

Äntligen har jag börjat äta Levaxin, håll alla tummar, att det kommer funka. Imorse när jag vaknade så var det nog ingen del av kroppen som inte värkte. Vaderna var som betong, men jag studsade upp, och ner och hämtade den efterlängtade medicinen. Tänk om den kunde göra så att jag mår bättre. Det vore som en dröm. Vi får se, jag har hört att man kan känna sig bättre efter 2-3 dagar redan.

Det som inte fick hända igår, hände. Jag blev skitdålig precis innan jag skulle somna. Ringde en kollega som finns på samma ort fall i fall. Usch, vad hemskt det var, ville bara hem. Min man tog det med ro. Ibland verkar det som han inte förstår hur dåligt jag  mår. Igår blev jag dessutom rädd, hjärtat skenade som aldrig förr. har sovit dåligt, är dödstrött och har en lång dag framför mig. Blev helt rörd när jag pratade med mina barn i morse, önskar jag kunde vara med dem varje minut. Blir nog bättre bär jag blir frisk. Har varit inne på en jätte bra blogg om en tjej som har samma som jag. Det ger hopp, hon mår mycket bättre även om hon får återfall och dippar. Skillnaden verkar vara att hon har ett enormt stöd från omgivningen. Ingen sätter sig in i sjukdomen eller vill förstå runtomkring mig, det räcker med att fråga ”hur mår du när man ses”, så har alla gjort sin plikt. Eller när man säger att det är okej, ser alla lättade ut, så slapp dom bry sig!

Idag har är jag iväg och jobbar själv på annan ort för första gången sen jag blev riktigt sjuk. Köra 20 mil själv, föreläsa hela dagen och sova själv inatt på hotell, det är en utmaning med stort U. Dagen börjar lida mot sitt slut och det har funkat. När jag körde hit mådde jag sådär men sa åt mig själv på skarpen att detta SKA gå, och hitintills har det gått. Fuskade med lite massage mitt på dagen för att musklerna ta paus i sitt värkande främst i rygg och bröst. Det har verkligen blivit bättre efter det.

Sova själv är en utmaning i vanliga fall och jag misstänker att det blir inte lättare nu, men jag håller alla tummar. Hade dock gjort vad som för att få sova hemma med min älskade man och barnen. Jag är sjukt beronde av min man, han är liksom mitt lugn, min trygghet i livet.

Som ni säkert förstår är det lätt att hata sin sjukdom när allt bara blir fel, så blev det igår kväll. Jag mådde inte bra på hela dagen igår, försökte ta det lugnt inte minst då jag visste att jag inte kunde ringa min man då han var iväg på ett jobb lite längre bort. Jag var tvungen att fixa denna dag. Som ni kanske läst så jobbade jag på lite, planerade världens myskväll, och åkte till en kompis med barnen på eftermiddagen och fixade mina naglar.

Väl hemma igen så vilade jag lite för att hitta ork till att fixa myskvällen. Gratinerade sniglar, helstekt fläskfilé, med baconlindad halloumi och baconlindade sparris mmmmmmm, det skulle bli så gott. Försökte verkligen. Följden av det blev att när min man väl kom hem så var jag helt slut. Han kom hem pratade i telefon och verkade inte ens se att jag vänt ut och in på mig själv för att vi, hela familjen, skulle ha mys. För en frisk person hade det givetvis inte vart någonting, MEN HALLÅ VÄRLDEN, jag är inte frisk.

Istället för att diskutera dagen över en fördrink, börjar jag lipa för att jag inser att det kommer bli sängen för mig istället. Min man strör lite extra salt i såren genom att ignorera att jag mår dåligt och kontra med att så sjuk kan du ju inte vara när du kan sitta och fixa naglarna i 1,5 timme. Tack för den, det är inte ens värt att förklara hur det känns. Alla med denna sjukdomen kan nog förstå. Ibland vore det enklare med böldpest, eller 20 brutna ben i kroppen och gipsvagga. Då skulle alla förstå…

Jag förstår att jag gnäller, tycker synd om mig själv på hög nivå nu, men, det var det som var meningen med denna sida. Detta är min klagomur! Känns bättre att vräka ur mig allt här så slipper min omgivning ta del av det också, det räcker att de blir lidande av att jag inte fixar saker hit och dit. Det är viktigt att alla förstår att en hel familj blir ju faktiskt lidande av en sån här sjukdom…..

Jag kommer sent glömma julafton förra året, det var samma känsla som igår kväll. Massa förväntningar och pysslande för att behöva gå och lägga sig lagom till paketöppningen. Vilket är ett straff då man som jag älskar att se reaktionen hos den som öppnar.

När jag kör bil funderar jag mycket, det som slog mig innan var, att jag tänker så fina tankar om min familj hela dagarna. Önskar bara att jag hade ork att visa allt jag känner…..Tänk om alla runtomkring kunde scanna av alla ömhetstankar, då skulle alla vara lyckligare.   Tack ändå för att ni finns, jag älskar er över allt annat. Jag vill så gärna vara världens bästa fru och mamma!

Känslan av entt kunna skriva av sig, är euforisk. Idag har jag faktiskt lite tid entt gnälla av mig också. Det finns så mycket somvill Komma ut. Jag mår ganska okej hitintills. Ska ta det rätt lugnt. Min man är iväg och jobbar lite längre bort än vanligt och da mÅste kroppen hAlla ihop. Barnen kommer hem från skolan ca 13.30 och dÅ är det full fart. Så lÄnge jag sitter och jobbar i tystnad för mig själv klarar kroppen det ganska bra. Så fort jag får människor runt omkring mig, speciellt sAdana som jag då bryr mig mycket om, som kRaver uppmärksamhet, så går det åt dubbelt med energi. Helt oförstående kan de på världens gladaste sAtt stoja omkring och skratta och leka. Och, jag som borde vara lika glad och lycklig blir bara tröttare och tröttare. Hjärtat hoppar mer och mer och VArken kommer ……

Tänk entt bli fri från det, entt orka med och stoja. Att slippa tänka på konsekvensen av vArje handling. Ska jag handla i affären en mil langre bort idag feller ATT DET ÄR mycket bättre sortiment där? Fixar jag entt köra dit, ska jag offra lite enrbetstid här hemma när barnen är iväg feller ATT det ska gå lugnt och stilla till så jag jagnte blir kass? Är det dumt, för entt min man är iväg, om jag blir kass? Jämt enlla Dessa jävla överväganden !!!!!!!!!!!!!!! hatar dom !!!!!!!!!!! vill bara va FRISK !!!!!!!!!!!!!!!